bonjourlafrance.blogg.se

 

Nu är jag nästan frisk efter helgens förkylning (häller i mig hostmedicin med banansmak) och har börjat jobba igen som vanligt. Skolan har börjat i veckan också så det är väldigt skönt att ha något mer att göra på dagarna. Hade första lektionen i franska i tisdags, nivån var bra, (grammatik nivå typ subjonctif passé, för er som vet vad jag pratar om) och jag hoppas att jag kommer lära mig massor under detta året!

 

Livet som au pair rullar på, och nu känns det faktiskt som att jag fått in någon sorts rutin. Men jag måste ändå hålla med min kompis Johanna som också är au pair, när hon säger att varje dag är en kamp. För det stämmer verkligen. Ingenting kan göras snabbt och lätt utan bråk, utan det krävs nästan alltid att man höjer rösten eller blir irriterad. Det är sjukt tröttsamt, och just nu känner jag bara att jag vill ge en enorm eloge till alla er föräldrar. Till mina föräldrar som stod ut med mig vrålandes i ungefär 16 år. Och en extra liten eloge till min faster som har fyra döttrar i ungefär samma ålder, Martina du är min idol.

 

 

Hur är livet som au pair? Jag tycker det är mer som en livsstil än ett jobb! Jag känner mig verkligen inte som en anställd, mer som en kusin eller någon annan släkting som bor här och umgås med barnen och sköter hushållet. Det är ett grymt sätt att få bo i en stad nästan gratis, få gå i skolan och tjäna lite pengar samtidigt.

 

Jag går upp vid niotiden, kollar att köket inte är helt nerkladdat efter frukosten, vädrar/städar undan i barnens rum. Sedan möter jag upp mina vänner i Paris för en lunch eller vad vi känner för. (from 2 oktober går jag i skolan 3 dagar/vecka) Jag hämtar barnen på skolan vid fyratiden, de äter mellanmål (kakor), gör sina läxor, sedan går vi och leker i parken. Jag lagar kullinariska mästerverk till middag, sedan lägger jag dem. C'est tout! Hittills kommer jag bra överens med dem, och det är inte ofta jag behöver höja rösten.

Det känns som att jag har kommit in i familjen nu och jag känner mig mycket mer bekväm än i början. Föräldrarna har precis skilt sig, men det är ganska skönt att bo hos pappan, och eftersom han är man (inga fördomar här inte!) så har han ju inte så bra koll på att laga mat, handla, tvätta osv. Så då slipper jag känna att någon har sina vanor och tycker att jag gör något konstigt. Men nästa vecka är det mamma-vecka. Spännande!

 

Nu ska jag krascha i sängen, imorgon blir det shopping på champs-élysées med mina norska jentor!

À bientôt /Elin

 

Heliga Maria ge mig styrka.

Ännu en jobbig dag, och skolstarten. När vi kom till skolan vid 10-tiden imorse trodde jag att vi skulle lämna barnen där och sedan hämta dem igen vid fyra. Nejdå de skulle bara ha upprop i en kvart och sen gick vi tillbaka hem. Och även denna dag har mitt tålamod tänjts till sin yttersta gräns.
På eftermiddagen gav vi oss iväg till paken som ligger typ fem minuter hemifrån. På vägen dit följde barnen snällt med och var nöjda, men vi hann inte ens komma in genom grindarna innan Lilouo snubblade och skrapade sitt knä, och börjar storgråta. Varpå Tess inte vill gå till parken längre, håller fast sig i staketet, och börjar storgråta. Suck.

Efter att jag tillslut fått med mig båda tillbaka hem, fortsätter de att gråta var femte minut resten av kvällen. Det vill säga ca tre timmar. Ett tag var jag nära att knäckas, men eftersom det uppenbarligen är min auktoritet som testas så är det bara att bita ihop. Att passa barn är sannerligen inte så enkelt som det låter.

 

Jag tröstar mig med att Sephora finns i det här landet.

Man får unna sig lite efter en lång dag!

 

À bientôt /Elin

Lite bilder på huset, min hall, badrum och sovrum!

Jag har precis packat ner hela mitt liv i två små väskor. 23+8 kilo är vad jag börjar mitt nya liv med. Har haft hjälp av mamma och bästa Sandra, och nu verkar allt faktiskt vara nertryckt någonstans.

 

Om ni undrar så har jag inte ens fattat vad som händer. Tanken på att jag inte kommer bo hemma, eller ens i Sverige på 11 månader har liksom inte sjunkit in än. Den senaste veckan har ändå varit tuff, och nu har jag verkligen sagt hejdå till alla jag tycker om. Det känns väldigt jobbigt för jag vet hur mycket jag kommer sakna dem, och innan jag vant mig lär jag ju drabbas av extrem hemlängtan.

 

Men nu måste jag peppa lite! Vid den här tiden imorgon befinner jag mig i PARIS! Staden jag drömt om att bo i sedan jag var där första gången för 6 år sen. Underbart. Nu kör vi!

 

 

À bientôt /Elin

Bonjour!

Jag börjar fatta att flytten till Paris snart blir verklighet. 26 dagar kvar, den 1e september lämnar jag landet! Det känns verkligen jättespännande, och lite läskigt.
Man kanske tänker sig att det bara är att flytta till Frankrike och passa barn utan vidare, men det ligger timmar av pappersarbete och intervjuer bakom beslutet att anställa en au pair, så man känner sig utan tvekan utvald!

Även om det mest kommer vara mina vänner och min familj som följer mig här på bloggen tänkte jag ändå presentera mig lite närmare för skojs skull.

 

À bientôt! /Elin