bonjourlafrance.blogg.se

Bonsoir!

 

Jag är hemma igen. Som ni säkert vet! Jag har haft många fantastiska sommarveckor med vänner och familj i mitt Göteborg som välkomnade mig med sitt finaste väder. Så bloggen har fått vila ett tag. Men jag vet att flera av mina trognaste läsare väntat på mina reflektioner och sista tankar om mitt år i Paris. Så här kommer en lista på några viktiga saker jag lärt mig.

• Jag har lärt mig att allting har ett pris.
  Att få bo ett år i Paris fyllt med roliga resor, nya vänner och fransk kultur krävde ansträngning, uppoffringar och hårt otacksamt arbete.
  
  
•  Jag har lärt mig uppskatta våra värderingar på ett nytt sätt.
  Vår hälsosamma syn på jämställdhet, homosexualitet och barnuppfostran, till exempel.
  
  
• Jag har lärt mig nya gränser.
  Det finns en gräns för hur dåligt man kan bli behandlad som anställd, och som person. Nu vet jag var den gränsen går, och att jag måste våga sätta mina egna villkor. 
  
  
• Jag har lärt mig hur jag inte vill vara som förälder.
  
  
  
• Jag har lärt mig att ta vara på mig själv.
  Paris är en stor stad, och man måste vara lika tuff som gatu-smart ibland för att klara sig från problem.
  
  
• Jag har lärt mig massor av franska! 
  Är riktigt stolt över hur långt jag kommit i mitt mål att bli helt flytande. 

Bonjour!

 

Nu sitter jag här, i detta köket, en sista gång. Det känns verkligen heeeelt sjukt. 

Det här året har varit helt sjukt. Det värsta och det bästa någonsin.

 

Just nu håller jag på att packa, städa, och allmänt kaosa runt. Elin var här för en stund sen och dumpade lite grejer hon inte får plats med i sina väskor (runt 4 kilo), eftersom min minsta bara vägde 14 kilo innan. Jag försöker inse att jag faktiskt kommer vara hemma imorgon, men det är för konstigt för att riktigt ta in.

 

Igår var sista dagen jag faktiskt jobbade, och när jag skulle lägga barnen stannade jag med dem lite extra, speciellt Tess. Hon älskar verkligen när man kittlar henne innan hon ska sova, så jag kittlade henne tills hon vrålade haha. Sen när jag tänkte gå så ville hon att jag skulle stanna en liten stund till. Så jag satt hos henne tills hon somnade. Tror till och med jag fick något i ögat där ett tag, hon är ju så söt när hon sover ändå den lilla grisen. 

 

Sa hej då till Iselin och Åshild igår kväll. Efter att vi spenderat några sista timmar tillsammans framför eiffeltornet, och sett det glittra tillsammans en sista gång. Så otroligt jobbigt, och vi bara grät alla tre. 

Jag har verkligen hittat några av de finaste vännerna jag någonsin träffat här. Och även om de bor i Norge och inte på andra sidan jorden, så gör det fortfarande ont i hjärtat att jag inte kommer kunna se dem nästan varje dag längre. Vi har varit så tighta här, vi har varit som en egen liten familj.

Det kanske verkar obegripligt hur man kan få det faktum att städerskan glömt sin nyckel och inte kommer in och kan städa huset till att vara mitt fel..... Men nej då, såhär tänker man bara:

• Städerskan glömmer sin nyckel - kommer inte in i huset - ringer mig, familjens överhuvud

• Jag skickar sms till Elin som är i Paris och äter lunch med sina vänner på sin lediga tid och inte kollar sin mobil

• Eftersom Elin inte ser smset att hon ska hem och öppna för städerskan som glömt sin nyckel, kastar hon sig inte heller ifrån sin lunch med sina vänner i ilfart på nästa tåg, (som ändå skulle tagit henne 1 timme hem men det tänker vi inte på), springer inte snällt och lydigt hem och öppnar.... vilket resulterar i att:

• Huset blir inte städat och vi kan skylla allting på Elin! Gud va smart!

 

 

Jag bor i ett hus med två barn och två vuxna män i medelåldern. 

 

Varje morgon när jag går upp dräller en av dem runt i kostym utan anledning, röker inomhus, pratar i telefon, värmer pizzor, slösurfar och hostar den värsta rökhosta jag hört. Det ska tilläggas att han inte ens är medlem av familjen. 

 

Varje dag när jag ska laga mat står alla kastruller och stekpannor (det finns 1 kastrull och 2 stekpannor i hela huset) nergrisade i vasken, köket är belamrat med disk, och i diskmaskinen är det rent eftersom den körs varje dag även med bara typ 5 tallrikar och 4 skedar i. 

 

Varje kväll sitter två män i medelåldern framför tvn i kostym, kedjeröker, äter värmda pizzor och lyssnar på techno ibland till klockan 1 på natten. Eller så är det helt tomt hela kvällen och någon klampar in och väcker hela huset klockan 3 på morgonen istället.

 

Jag måste säga att de två barnen på 6 och 8år har kommit längre i sin mognadsprocess än dessa män som bott hemma hos sina mammor till 25årsåldern och sedan gift sig med var sin fru, skilt sig, och nu skaffat en au pair som förväntas rensa upp efter två grisiga ungkarlar. 

 

 

Det var bara det jag ville säga.

Nu ska jag diska kastrull och stekpanna och sen göra mat till husets barn.

 

Over and out. /Elin

Bonsoir

 

Jag är inte mitt gladaste jag just nu. Jag är råförkyld. Det ösregnar ute varje dag för typ 3 veckan i rad. Jobbet tar slut på all energi jag har. Livet kunde varit bättre helt enkelt.

 

Det känns så konstigt att inte ha bott i Sverige på så länge. Känns som att jag inte har något liv där längre, eller det känns så främmande och långt borta. Samtidigt så tänker jag på saker som hände förra sommaren och kan inte fatta att det snart är ett år sen! Livet i Göteborg har pausat på något konstigt sätt. Vet inte hur jag ska förklara hur det känns, för jag vet knappt själv. 

Det är 81 dagar sedan jag var hemma. Det känns som en hel evighet.

Det är 37 dagar tills jag åker hem igen. Det känns som en hel evighet.

 

Jag älskar ju Paris, men det är svårt att bo här.

 

Imorgon kommer Tilda hit! Annars hade jag väl deppat ihop fullständigt.

 

Bisous ♥ /Elin

 

Saker jag vill göra när jag kommit hem:

 

Dricka massor av svensk mjölk 

Äta lakrits

Åka till havet och bada

Köra bil

Grilla

Åka spårvagn

Vindsurfa

Åka till landet

Andas frisk luft

 

Jag är bitter för att det är 14 grader och har ösregnat konstant i 3 dagar. Det är vinterväder i maj, vilket aldrig har hänt förut. Någonsin.

 

Bitter tjej signar ut. 

 

Var tog detta vägen?

Alltså denna familjen. Detta huset som ständigt befolkas av diverse främlingar, hundar, barn, släktingar, fastighetsmäklare, män i skilsmässor och så vidare. Kan bli för intensivt ibland känner jag. Jag älskar Paris, men jag skulle inte klara att stanna här ett år till. 

 

Och jag är luspank.

 

 

Gud så gulligt. Jag smälte precis lite.

Jag hade precis förhört Lilou på hennes läxor och sedan sagt ja till att de fick kolla lite på tv. 

Så hon springer ut i vardagsrummet, men springer tillbaka till köket direkt igen. 

"Just det ja, jag glömde! Tack Elin." Och så ger hon mig en kram.
"Tack för vadå?" undrar jag lite förvirrat.

"Hmm, för att du lagar mat till oss, lär oss hur man torkar sig, gör mellanmål, låter oss ta en godis ibland och titta på tv!" 

Så fick jag en till kram.

 

Söta unge vad jag gillar dig ändå. ♥

 

Åh. Vad jag längtar efter en hund just nu. Det där går verkligen i perioder. Fast jag har väl ända sen jag kunde prata i princip tjatat hål i min stackars mors huvud med prat om djur, först alla slags djur, men ganska snart var det bara hundar som gällde. 

Har bytt ras för mitt beroende från Cocker spaniel till Dalmatiner ganska nyligen. De verkar lite roligare att ha en mellanstor hund, och att kunna tolka efter med skidor, rullskriskor, longboard, you name it. 

Funderar helt allvarligt på att köpa en. Har redan hittat en uppfödare... Måste bara hitta en lägenhet först.

Bara se på detta liksom.

 

 

 

Älskar verkligen att ha ett badkar. Jag kan ligga där i timmar och filosofera.

 

Dagarna går fort nu. Jag jobbar som i trans. Som en zombie. När jag slutar på kvällen tror jag alltid att jag glömt att göra något för att allt går så fort och rutinmässigt. Känns ju skönt på ett sätt, men ligger ju inte precis så mycket känsla bakom. 

 

Jag känner mig otroligt kluven också, för jag vill verkligen tillbaka till Sverige, längtar hem varje dag. Samtidigt som jag ju har ett liv här också. Det känns helt flippat när man tänker på det. Jag lever något slags konstigt dubbelliv. 

Har precis varit här i 200 dagar. 

 

 

Bonsoir!

 

Nu sitter jag här i detta köket igen. Suck. 

 

Igen satte jag mig på planet med blandade känslor. Försöker fokusera på att det inte är så långt kvar nu. Men det är tufft. Att vara borta från de man tycker om är absolut svårare än jag hade föreställt mig innan jag kom hit. Det gör nästan ont när jag tänker på det. När man precis träffat alla och varit så glad för att man ses, så ska man iväg igen direkt och allt börjar om...

 

Men ändå så kände jag mig på hyffsat bra humör när jag vaknade imorse. Lilou kom till och med ner sent igår kväll när hon hörde att jag kom för att hon ville säga hej. Gulligt. 

 

Denna veckan kommer förresten bli extra jobbig. Barnen har lov, vilket betyder onsdag hela veckan. Yeeeeey. Ser inte fram emot det. Jag är redan helt uttråkad efter en heldag... Man glömmer hur mycket folk man umgås med hemma och allt man kan hitta på. Här är man så bunden, och fast i huset ensam typ 5 dagar i veckan. Vill redan tillbaka. Putain. 

Nu blire middag.

 

 

Idag har det gått 6 hela månader.

Ett halvt år sen jag klev på planet i Göteborg med väldigt blandade känslor. Det känns riktigt konstigt att det gått så lång tid! På ett sätt har veckorna flugit förbi, samtidigt som dagarna har sniglat sig fram.

 

Det har varit tufft. Riktigt tufft ibland, och jag ska vara ärlig och erkänna att jag haft planer på att åka hem. När man känner att det kanske inte är värt det längre. Att allt och alla man tycker om finns någon annanstans, vad gör jag här då?

Men de som känner mig vet att jag är alldeles för envis för att ge upp, och lämna något halvfärdigt. Inte när det varit min dröm så länge att bo i Paris, min drömstad. Då är det värt att kämpa.

Sen har jag mina underbara vänner här. Jag hade aldrig klarat det utan er! ♥

 

Nu ser vi fram emot våren och sommaren tillsammans, och längtar efter sol och värme. Picknicks i Versaille, strosa längs Seine i solen, cykla upp för kullarna till Monmartre. Paris ge oss vår!

 

À bientôt / Elin

 

 

 

 

Jag befinner mig i ett jobbigt vägskäl. Hösten 2013 ger mig redan ångest.

Igår var en dålig dag, jag hade inget tålamod alls. Ingen lyssnade på mig, och när jag försökte hjälpa till med läxor fick jag himmlande med ögonen tillbaka. "Öh, du fattar ju ingenting." Fast jag mycket väl vet att 49-7 blir 42, och inte 43 som hon hade svarat. Jag försöker gång på gång förklara att jag faktiskt är en vuxen, som gått i skolan i hela 12 år, dvs 4 år längre än hon levt. Visst jag kan säga fel på franska ibland, men det betyder inte att jag inte kan räkna matte för åttaåringar, eller för den delen både stava och böja en hel hög med franska verb som hon inte ens lärt sig än. Jag brukar säga att eftersom jag är ungefär 12 år äldre än henne så kan vi utgå från att jag alltid har rätt. Men det verkar inte gå in, för när jag stod och tittade i bokhyllan på biblioteket säger hon; "Men varför tittar du i den hyllan? De där böckerna är ju för vuxna." Suck!

 

Idag var dock en bra dag, utan större kriser, och vi gjorde pizza i ungen till middag.

Det går verkligen upp och ner, men allt känns ändå så fruktansvärt långtråkigt. Mamman påpekade att varje gång hon kommer hem så står jag och lagar mat med mina hörlurar på, istället för att leka med barnen. Öh, hur ska jag kunna leka och laga mat samtidigt? Då blir det ingen middag lagom tills hon kommer hem.

Stunden när jag lagar mat är den bästa på hela dagen, jag får lyssna på radio. Dokumentärer, sommarprat, humorprogram. Men mest dokumentärer. (Ja jag är en tönt.)

Men jag tror att mina hjänceller håller på att tvina bort av intelligent understimulering på dagarna, när det enda sällskap jag har är två barn på 5 och 7 år. Jag blir i alla fall fruktansvärt rastlös.

 

Nu sitter jag i ett tomt och kolsvart hus och ska försöka väcka mitt huvud med en läxa till imorgon.

 

À bientôt /Elin

 

Jag stod på gatan och bara njöt en lång stund förut. Löjligt egentligen hur lite snö kan göra en så lycklig. Barnen blev helt vilda! Det är väldigt ovanligt med snö Paris, och jag tyckte lite synd om dem som inte har fått växa upp med snöbollskrig, lovikavantar, genomblöta termo-byxor och snögubbar. Det är något fint med våra vintrar ändå. Även om de är alldeles för mörka och jävliga ibland.

 

Apropå mitt förra inlägg, så vill jag bara passa på att säga att jag absolut uppmuntrar er att åka som au pair till ett annat land! Det gör jag verkligen.

Men man ska tänka igenom det beslutet noga. För det passar inte alla, och man ska vara klar över vad jobbet innebär.

 

Jag är alltid ärlig på min blogg. Är något bra, så skriver jag det. Är något skit, så skriver jag det, och just nu är jag inne i en period då jag tycker det är jobbigt. Man kan väl inte bara ha det bra hela tiden.
Det betyder bara att det kan bli bättre.

 

Med det sagt, idag är det onsdag. Kravlade upp ur sängen lite innan 10, krånglade på barnen kläder och lämnade av dem på aktiviteter. Jag har ingen aning om vad vi ska göra idag, så det blir nog en lugn (läs: tråkig) dag. Haha. Tur att jag har 7 säsonger av Grey's anatomy på datorn... :)

 

À bientôt! /Elin

 

Det snöar i Paris, och jag försöker liksom att hålla mig samman.

Jag försöker så mycket att skapa mig ett hem här, att trivas. Jag gör verkligen mitt bästa.

Men det är svårt ibland. Ibland känns det bara som att jag är någon sorts illegal flykting som bor nere i källaren. Utan lov att visa sig. När PL har besök hemma smyger jag runt och hukar mig. Skäms. För att jag vill gå upp i köket i mjukisbyxor och steka fiskpinnar. Blir inte presenterad för några gäster.

 

Jag gör mitt bästa för att komma ihåg all tvätt, att byta sängkläder, att plocka undan, laga middag, packa gympapåsar osv osv. Fösöker hålla koll på allt i två hus. Men ibland glömmer jag. 

 

Jag gör mitt bästa.

2012 var ett år då mycket ändrades, och jag tror att jag lärde mig saker om mig själv. Jag hade en grym sommar med alla mina vänner, och det är nog den jag kommer minnas mest från detta året. Här kommer en liten resumé på året som gått!

Bonsoir!

 

Jag har varit jättedålig på att blogga den senaste tiden märker jag! Ska försöka rycka upp mig och skriva lite oftare igen, men det finns en anledning. Jag har haft en svacka, eller vad man nu ska kalla det. Mått dåligt, längtat hem, vantrivts, och varit förbannad för att jag känt mig utnyttjad eftersom mitt kontrakt inte alltid följs. Jag får ju usel lön, ungefär 25 kr/h, vilket är långt under någon sorts minimilön i både sverige och frankrike. Då blir jag förbannad när man utnyttjas som ung, billig arbetskraft till att göra saker som inte står i ens kontrakt och som man inte kommit överens om från början, jag kan lämna det där.

 

Men nu har det varit helg så livet känns lite lättre! I fredags var vi ute, jag och mina norskor. Först var vi på förfest hos en kompis kompis i en jättemysig takvåning mitt i Paris, sedan gick vi till en 1920-tals klubb inredd i sann art-deco stil. Riktigt häftigt!

Och som vanligt måste man ju få sin obligatoriska dos av kultur i den här stan, så igår var jag och Michelle på konstutställningen Fiac som visats både i Berlin, New York, Peking, och i nästan alla stora städer i världen. Inträdet kostar i vanliga fall 36 euro (!) men som studenter går man alltid in billigare. (vilket ju passar fint med usel lön)

 

Även om modern konst inte riktigt är min grej, (tänk päron och kottar utlagda i mönster på golvet) så fanns där ändå några verk som var riktigt fina! Titta här till exempel: